Idag dök denna bild upp i flödet på Facebook. Precis i rätt tid! Jag och min man Martin är mitt i ett jättesvårt beslut. Vi ber och ber, frågar vänner om råd, diskuterar fram och tillbaka men ingenting hjälper. Ena dagen verkar beslutet vara superenkelt att ta, nästa helt omöjligt. Så kom denna fina bild till mig och än en gång fick jag minnas vad som är rätt att göra. Att förtrösta på Herren. Han kommer att öppna den rätta dörren och hjälpa oss att ta rätt beslut. Vi får bara lägga våra liv i Hans händer, igen och igen, och minnas att Han är Herre. Han vet mer än vi. Han ser det vi inte ser. Vilken oerhörd tröst i detta dilemma! Jag är så glad och tacksam att jag är Guds barn och att jag får förtrösta på Honom i alla mina beslut. Kanske får också du tröst när du läser orden ovan?! Vi kan förtrösta på Herren, glöm inte det!

Förra veckan fick jag hjälpa flera av mina vänner från Afghanistan som konverterat till kristen tro men inte blir trodda av svenska myndigheter. Jag ber för dem att också de ska kunna förtrösta på Herren. Deras läge är så otroligt mycket sämre än mitt. Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle kännas att inte få lov att utöva min tro på Jesus. Och det är precis det som den svenska staten tvingar dessa människor tillbaka till. Ett liv i ofrihet, där de riskerar fängelse, tortyr och död om de fortsätter att kalla sig kristna. Sverige sätter religionsfriheten ur spel, och gör det i vårt (alla svenskars) namn. Den frihet, kärlek, glädje vännerna funnit tillsammans med Jesus ska tas ifrån dem. Livet med Jesus som innebär så mycket mer än att bara följa en doktrin är inget för dem, det har en svensk myndighet bestämt.

Klarar de av att förtrösta på Herren när familjernas liv står på spel? Det beslut som jag och min man ska ta handlar inte om liv och död. Det är ganska enkelt om man jämför. Ändå är det svårt för oss att förtrösta. Hur ska det inte vara för våra vänner från Afghanistan?

Hjälp till att be! Låt oss inte tappa modet utan fortsätta att kämpa för att det rätta ska vinna. Vännerna har ingen annan än oss. Bara vi för deras talan. Ropa! Ropa högt! Någon gång måste våra röster höras.

0 kommentarer

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Previous reading
Tunga dagar, andra dagar
Next reading
Be och vänta!