Bara en vecka innan påsk. Ute skiner solen. Människor har satt färggranna fjädrar i ris både inne och ute. Barnen har gått sista dagen i skolan innan påsklovet. Allt är som vanligt och ändå inte.

Vi i Brokyrkan och Svenarumskretsen hade bjudit in barnen i skolan i Hok, att se vår traditionsenliga påskvandring idag, men eftersom de flesta som brukar vara med som skådespelare är över 70 år, fick vi ställa in. Det brukar vara så roligt att se hur barnen följer med i berättelsen om hur det gick till när Jesus gick mot Golgata. Barnen är så härliga och ställer alla möjliga frågor. De är så nyfikna och vill veta mer. Vad handlar detta stora mysterium egentligen om? Det är inte konstigt att Jesus tar fram ett barn som exempel på vem som är störst i Guds rike. (Matt 18:3) ”Den som ödmjukar sig som det här barnet är den störste i himmelriket” säger Han när lärjungarna undrar över denna mänskliga fråga.

Det är när vi blir som barn och vågar ställa de där frågorna som kanske är skämmiga och får oss att verka lite dumma som vi kan få svar på det vi undrar över. Idag är vi nog många som undrar varför Gud låter en pandemi drabba världen på detta sätt.

Några säger att det är ett straff för att vi inte gör och är så som Han vill. Andra säger att det är ett bevis på att den sista tiden är här. Ytterligare andra säger att det inte alls har med Gud att göra.

Bara Gud vet och jag tänker inte försöka svara på varför eller hur. Men jag kan i alla fall säga att det inte är Gud som sänder sjukdomar över världen som något slags straff för att vi inte är tillräckligt goda. Jesus har redan tagit straffet för det. Vi är inte tillräckligt goda, helt sant. Vi gör en massa fel, struntar i andra människor och sätter oss själva först, tänker onda tankar, är högmodiga, avundsjuka, grälsjuka och mycket mer. Men vi är ändå så värdefulla att Gud själv, genom sin son Jesus, tog på sig straffet för allt fel som vi gjort och gör.

Han har tagit våra synder en gång för alla. Om Gud fortsätter att straffa oss så handlar Han ju emot sig själv. Då hade inte Jesus behövt dö den där påsken för länge sedan. Straffet blev lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade (Jes 53:5) säger texten och det kan vi lita på.

Men varför stoppar inte Gud den här hemska plågan? Jag vet inte! Det är frustrerande att inte veta men jag kan bara lita på att Han är med också nu när det inte verkar som att Han är det. Ärligt talat så vet vi inte vad som händer i ”andevärlden”. Vi vet inte hur många plågor Han har räddat oss från tidigare under alla år. Vi ser och vet inte allt även om vi skulle vilja det.

Kanske förbereder Han oss nu för framtiden. Kanske vill Han att vi närmar oss Honom mycket mer än vad vi gör idag. I svåra stunder inser vi att vi behöver Gud. Kanske längtar Han så mycket efter att vi ska närma oss Honom igen att Han låter det onda ha sin gång med Coronaepidemin.

Är det då inte ett tecken på att sista tiden är här? Jag vet inte det heller. Jag vet bara att det aldrig varit så nära Jesu återkomst som det är nu.

Och visst vore det spännande om det skulle hända ganska snart eller kanske nu! Tänk om detta verkligen är den sista tiden och vi får vara med om allt det fantastiska som Gud har lovat just nu och här. Ingen vore gladare än jag. Men Jesus själv säger: Men den dagen eller stunden känner ingen; inte himlens änglar, inte ens Sonen, ingen utom Fadern. Så vem är då jag att spekulera? Jag får bara försöka vara beredd hela tiden. I goda och onda dagar får jag peka på Jesus. Han som är vår räddare. Han som gjort det omöjliga. Han som älskar oss så mycket.

Låt oss leva som Jesus lärt oss. Älska din nästa som dig själv också i dessa tider. Människor dör i andra plågor också, av hunger, krig och naturkatastrofer, hela tiden. Du och jag som har det ganska bra här i Sverige borde hela tiden se till dem som inte har det lika bra som vi. Vi borde be Herren om hjälp att hjälpa där vi kan.

Låt den här hemska skrämmande tiden bli en tid då vi närmar oss Gud mer än vad vi gjort under så lång tid. Låt oss kasta oss på Herren i desperation över sakernas tillstånd just nu! Som små barn som kastar sig i sina starka föräldrars armar när det krisar. I fullständig ödmjukhet och tillit till att det är bäst så.

Det är bara Herren som står fast. Allt annat vacklar.

Guds rika välsignelse

Anneli

1 kommentar

  • Ruben Larsson,

    Tack för din fina betraktelse. Du berör många viktiga frågor på ett ödmjukt och visligt sätt. Jag hoppas att du och de dina skall få en fridfull och glädjefylld påskhelg.
    All Guds välsignelse.
    Ruben och Anita.

  • E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

    Previous reading
    Getsemanestund
    Next reading
    Info angående kyrkans verksamhet