Aidsinformationsorganisationen Lamukani, som Diane varit med att starta, arbetar med att hålla veckolånga kurser om aids, oftast ute i avlägset belägna byar. Materialet utgår från en fiktiv historia om en familj som drabbas svårt då föräldrarna dör på grund av aids. Man utgår från flera olika bibelställen som visar på Guds kärlek till människorna, vårt ansvar för varandra på många olika sätt och vårt hopp för evigheten. Drygt hälften av kurserna organiseras av kyrkorna, men eftersom de flesta kyrkor är små och nystartade har de flesta medlemmar ungefär samma utgångspunkt som folk utanför kyrkans värld. Många kan inte läsa och skriva men man får en deltagarbok i alla fall, ofta finns det någon annan i familjen som kan läsa lite. Vi använder oss av böcker på både det officiella språket portugisiska och de lokala språken. Att få höra denna livsviktiga information på sitt eget språk gör att man verkligen förstår och chansen att man ändrar sitt livsmönster är större. Så kursledarna undervisar så mycket som möjligt på de lokala språken. Trots att många inte kan läsa blir de väldigt uppmuntrade när de får höra att någon tagit sig besväret att översätta en bok till deras eget språk. På en plats hade flertalet av de 25 gruppdeltagarna som inte kunde läsa och skriva, börjat skolan. ”Ja, nu när jag har en bok finns det ju anledning att lära mig att läsa, det hinner jag gott mellan vändorna till åkrarna.” Det var väldigt uppmuntrande för oss också!

Förutom aidsinformation arbetar Lamukani också med att distribuera skolmaterial som anteckningsböcker, pennor, linjaler, osv till organisationer som arbetar med att hjälpa utsatta barn på olika sätt. Vi såg att många barn hoppade av skolan eftersom de inte hade dessa enkla, billiga saker. Utan utbildning, mycket mindre chans till att kunna ta ansvar för sitt eget liv och därifrån är steget till ökad fattigdom, kriminalitet och prostitution eller barnäktenskap tyvärr väldigt kort. I en liten by blev befolkningen så stärkt av den hjälp de fick att de gick samman och byggde upp ett helt nytt klassrum åt skolan. ”Om andra kan hjälpa oss kan vi väl hjälpa oss själva lite också”. Vi arbetar även med att ge möjlighet till högre utbildning för elever som trotsat fattigdom och svårigheter och tagit sig en bit på vägen, på egen maskin. Vi försöker särskilt stödja tonårstjejerna till att fortsätta att gå i skolan och inte tro att det är smidigare att vara hemma och ta hand om en bebis, trots att det är det som samhället förväntar sig av dem. Och fler och fler förstår att man hinner få barn även om man inte börjar förrän efter 20 och att det är viktigt att kunna ta väl hand om barnen när de kommer. Det finns studier som visar på att det är ett starkare samband mellan spädbarns överlevnad och deras mödrars år i skolan än det är mellan deras överlevnad och rent vatten! Alltså, i en by utan vatten är det så att de bebisar vars mammor har fått gå i skolan klarar sig bättre än de vars mammor som inte har fått gå i skolan. Men, utan tillgång till rent vatten får flickorna inte gå i skolan, eftersom det är deras arbete att hämta vatten till alla. Så allt hänger ihop och utbildning och utveckling sker gradvis och först i människornas hjärtan!

Vi har nyligen börjat arbeta med att hjälpa våra samarbetsorganisationer med att få idéer om hur de bättre kan göra det som de gör. Bättre undervisningsmetoder, metoder för dokumentation av det man lärt ut, hur man mäter kunskap etc. Här har vi hjälp av en brasiliansk missionär som har en högre utbildning inom pedagogik.

Dianes uppgifter i Lamukani är mest att administrera och koordinera det som sker. Hålla i uppföljningen av kurserna där man får gå igenom vad som varit svårt och vad som man känner att man lyckats bra med. Fanns det några svåra frågor man inte kunde svara på? Diane får också vara den som samlar ihop alla goda idéer i gruppen och se till att så många som möjligt blir verklighet. Asante följer ofta med som chaufför och generell livvakt vid olika resor utanför staden Pemba.

Mycket av det arbete som alliansmissionen utför kan gå under namnet fattigdomsbekämpning. Det är ett långsiktigt, inte speciellt glamoröst arbete som utförs outtröttligt, utanför världskatastrofernas kameralinser. Men det räddar liv och bygger upp samhällen som blir stabilare och mer kapabla att stå emot onda krafter som vill förstöra och bryta ner.

Att vara fattig kan vara att man inte kan både skicka sina barn till skolan och ha råd att köpa sin medicin. Man kan inte säga nej till att prostituera sig för man vet att mormor ger en stryk när man kommer hem utan pengar. Man kan inte hävda sina rättigheter för man vet inte om dem och man har inte språket för man har inte gått i skolan. Man har inte gått i skolan för det fanns ingen hemma som tyckte att det var viktigt nog. Familjen var rädd att man skulle lämna dem om man fick chansen, vilket man förmodligen skulle gjort. Eller så skulle man ha låtit hela släkten dela ens framgång och sakta, sakta lyft den delen av byn ur misär och förödmjukelse. Men det kan man inte veta. Att vara fattig kan vara att inte veta att det finns andra möjligheter, andra sätt att leva, andra världsbilder.

Fattigdom är ju inte som vulkaner som bara är där och det får vi finna oss i och anpassa våra liv efter. Fattigdom är något som går att åtgärda och det bör vi göra. Men hur man begår detta på bästa sätt, där går meningarna isär. Utbildning är en bra väg, sponsra barn och vuxna att lära sig läsa och skriva. Det är inte så smidigt som det låter, men det ska göras. Men vi ser här att bara utbildning leder inte till att fattigdomen försvinner.

Det som verkligen behövs för att råda bot på fattigdomen är att något händer inuti människan, att man börjar se på sig själv och sin omgivning med nya ögon. Att se att man har ett eget ansvar, att det inte är ödet, Gud eller förfäderna som vill att jag eller de ska vara fattiga. Att rikedom eller fattigdom inte är beroende i första hand av vad jag eller de runt mig har eller inte har, utan var ens hjärta finns. Jag har sett extremt rika människor så bittra och gnälliga över att de har det så dåligt och jag har sett djupt fattiga människor lysa av glädje över att kunna ge mig ett lerkärl värt två kronor.

Men för att kunna få en annan världsbild, en annan syn på sig själv och andra, för att förstå att alla har lika värde, behöver man gå i skolan för att lära sig att läsa och skriva och oftast lära sig ett eller flera nya språk för att kunna ta till sig information. Med den information man sedan får kan man fatta klokare beslut om sitt liv. Mitt och andras liv, miljön, framtiden är alla saker som påverkas av mina val, och det är mitt ansvar. Så med en förnyad självbild och världsbild har man verktygen att välja fred istället för krig, man kan välja mindre skadliga och mer effektiva jordbruksmetoder, man kan välja ett skonsamt, eftertänksamt användande av sina resurser istället för att huvudlöst spendera sina pengar så fort man får dem.

En del i detta arbete är att utbilda nuvarande och blivande pastorer och andra ledare på bibelskolan i Pemba. Vad kan vara mer upplyftande, stärkande och hoppingivande än vetskapen att man är älskad av Gud som skapade himmel och jord och som ännu har omsorg om oss? Svenska alliansmissionen har stöttat bibelskolan nästan ända från starten 2004. Asante arbetar som rektor och generell chef, på bibelskolan och undervisar en del, främst i olika teologiska ämnen. Han tränar även upp en ung man som vi hoppas kan ta över helt och hållet om några år.  Bibelskolan är en kurs på 2 år och tre månader, med intag av nya elever varje år. Undervisningen hålls på kvällstid eftersom de flesta elever studerar annat eller arbetar på dagarna. Eleverna kommer från flera olika folkgrupper, åldersgrupper, samfund och bakgrunder. Dessa olikheter har lett till att ekumeniken i Pemba har förstärkts under åren bibelskolan har funnits. Nu är bibelskolan det naturliga navet i det mesta som händer på kyrkfronten i vår lilla stad.  Ca 30% av bibelskoleeleverna är kvinnor, vilket är en fantastiskt hög siffra om man tänker på att bara ca 17% av kvinnorna i norra Moçambique kan läsa och skriva. Kyrkorna består också av färre kvinnor än män, delvis av samma skäl, men också beroende på att man inte förstår predikan på portugisiska. Utan utbildning blir man också lättare rädd för nymodigheter och kryper in i sitt konservativa skal. Huvuddelen av de som studerar på bibelskolan är första generationens kristna med muslimsk och animistisk bakgrund. Diane undervisar på bibelskolan, vissa terminer, i ämnena själavård och apostlagärningarna. Hon har även själavårdssamtal med elever och andra, främst unga vuxna.

Även Asante arbetar mycket med själavård och stöd till de som behöver det. Många är de pastorer och vilsna, trötta missionärer som fått nytt livsmod efter samtal med honom. Asante får ofta predika i de olika kyrkorna och är ofta med på bröllop och andra evenemang, som representant för bibelskolan.

Tack att vi får vara era missionärer! Det var så underbart roligt att leva tillsammans med er ett fantastiskt år, i Sverige! Vi är glada och tacksamma för ert ekonomiska stöd och att ni ber för oss, det vet vi!

Asante och Diane Manu